Häromdagen lämnade Dan Johannesson, läkare och ortopedchef på Länssjukhuset i Kalmar, sin chefsposition efter att han skrivit på Facebook att han “från och med nu vägrar att vårda kristna” som en reaktion på Ebba Busch Thors uttalande i Aftonbladet. Hans chef, Johan Rosenqvist, uppger att Johannesson på eget bevåg lämnat tjänsten då det blivit alltför turbulent kring honom.
Sverige är ett sekulärt samhälle utan statsreligion eller -kyrka. Våra lagar stiftas med hjälp av den folkvalda riksdagen. I samhällets ögon är religion är en personlig tro, utan vetenskaplig grund. Busch Thors förslag om att det ska finnas en möjlighet att neka att utföra aborter bygger alltså på idén om att individer, baserat på en vetenskapligt ogrundad personlig övertygelse, ska kunna sätta sig över ett beslut samhällsmedborgarna fattat kollektivt.
Rimligtvis borde då Johannesson, om beslutskriteriet är individens personliga övertygelse, ha samma rätt att vägra vårda kristna (möjligtvis förutsatt att hans idé sanktioneras av ett politiskt parti). Johannesson tar också med sitt uttalande indirekt ställning dels för kollektivets beslutsfattanderätt, dels för ateism, dels för fria aborter, tre åsikter som alla är förankrade i den svenska demokratin. Så varför anses det, från Kalmar Landstings sida, vara problematiskt att 1. presentera en åsikt som, om man utgår från Busch Thors resonemang, är helt legitim och 2. uttrycka åsikter som ligger helt i linje med majoritetssamhällets?
Man kan fråga sig om det handlar om hur Johannesson uttryckte sig; han uppger själv att det han skrivit var ironiskt i syfte att skapa debatt.
”Och jag säger det igen!!!!!!! människor som tror på någon fiktiv högre makt och vill använda sina vanföreställningar i samhällsstyrning, d.v.s RELIGIÖSA människor skall inte tillåtas få vara politiker. Jag vägrar från och med nu att vårda kristna p.g.a min personliga okränkbara övertygelse att dom har en inre demon som kan skada och kränka mig.....man riktig ser hur ”ond” hon är....tvi vale vilka dårar”
Det ska väl sägas att formuleringen lämnar lite i övrigt att önska, dock är det ganska uppenbart att det rör sig om en raljant provokation. Man kan fråga sig om det hade varit mindre stötande om Johannesson skrivit en seriös Facebookuppdatering i stil med “eftersom jag är ateist, tror på vetenskapen och kvinnans rätt till sin egen kropp är jag kraftigt emot den motion som Kristdemokraterna under eftermiddagen lagt fram.” Kanske, men hela poängen med Johannessons formulering är ju att belysa mekanismerna bakom och det absurda i Busch Thors förslag: formen i sig blir kraftfull och för de allra flesta bör det vara uppenbart att texten var just raljerande. Vidare kan diskuteras huruvida det är lämpligt att skämta om att förvägra personer vård. Å andra sidan är det just detta som Busch Thors själva förslag helt oskämtsamt syftar till - att låta individer på grundval av personlig övertygelse vägra patienter vård.
Det är inte orimligt att tro att kritiken helt enkelt handlar om att Johannesson överhuvudtaget uttryckte en åsikt, eller att han uttryckte den på ett sådant sätt att hans uttalande potentiellt sett skulle kunna tänkas skada landstinget i Kalmar.
Barometern skriver:
“Johan Rosenqvist säger att sjukhuset sedan helgen har fått ta emot en hel del telefonsamtal från personer som varit oroliga.
– De har undrat hur sjukhuset står i den här frågan. Där har vi varit väldigt tydliga och sagt att alla självklart behandlas lika. I det korta perspektivet har det här gjort många oroliga, men i det långa tror jag inte att sjukhusets förtroende påverkas, säger Johan Rosenqvist.”
Johan Rosenqvist nämner att sjukhusets förtroende kan påverkas. Detta “förtroende” är ett ständigt i media förekommande begrepp som på marknadsföringsspråk betyder ungefär att de personer, uttalanden, bilder eller företeelser som associeras med ett företag (eller i det här fallet Kalmar Landsting) stärker eller försvagar ett varumärke. Vilket i sin tur betyder att det påverkar människors “känsla” inför ett företag och i ett kapitalistiskt samhälle är det av yttersta vikt att människor har en god känsla inför ett varumärke eftersom de alltid ska vilja köpa mer av företagets produkter.
Denna rädsla för att ens varumärke ska associeras med något negativt har spritt sig från näringslivet vidare till andra sfärer - landstinget, statliga bolag och absurt nog också partipolitiken. De åsikter som Johannesson ger uttryck för är inte provocerande i sig: de ligger helt i linje med var majoritetssamhället står i frågorna. Men Johannesson har uppenbarligen formulerat sig på ett sätt - raljant - som potentiellt sett skulle kunna framställa Kalmar läns landsting i en dålig dager.
Fernissa, alltså. Att Johannesson lämnat sitt arbete är ett tecken i tiden: för att rädda sitt eget och Kalmar län landstings skinn övergav han sin position.
Trenden är oroande inom den icke-kapitalistiska sfären eftersom den, i rädsla att skada det egna “varumärket”, på sikt antagligen kommer leda till en total åsikternas urvattning. Det skapar ett ängsligt klimat där icke-kapitalistiska instanser som politiska partier och vårdinrättningar blir produkter bland andra för konsumenter att välja. En vårdinrättning bör aldrig behöva bry sig om hur användarna uppfattar dess varumärke. Varför ska en vårdinrättning ens arbeta med en varumärkesisdé?
Vårdens uppdrag är att tillhandahålla adekvat vård för den som behöver det. Om en läkare agerar inkorrekt inom ramen för sin yrkesroll, t.ex. vägrar vårda en patient på grund av hens religiösa tillhörighet, ska detta naturligtvis får konsekvenser för läkaren. Men att yttra en i samhället allmänt förankrad åsikt, om än på ett plumpt sätt, bör knappast vara grund för såpass mycket turbulens att en läkare anser sig behöva lämna sitt arbete.
I en tid när det allt mer verkar handla om hur man uttrycker sig, snarare än vilka åsikter man står för, är det kanske inte så konstigt att Sverigedemokraterna vinner mark. Det är trots allt lättare att tro på någon omedietränad som talar från hjärtat, även om hen råkar säga att det vore bäst för landet att hjälpa flyktingar på plats.
Jag ser ett debattprogram på tv
Gudrun Schyman säger att hälften av föräldrapennigen
bara ska kunnas ta ut av pappan
Programledaren frågar om hon alltså vill tvinga papporna
att vara hemma med sitt barn
Och hon svarar: "Nej, så kan man absolut inte säga"
och jag tänker: "fega jävla kärring"
